lördag 6 april 2013

Rom, Neapel, ett Bono-dyrt Capri och sen åter till Rom


Rom, Neapel, ett Bono-dyrt Capri och sen åter till Rom (Reseberättelse från 2011)

Reser till Rom med en väninna. Hamnar redan första kvällen inne på fantastiska Osteria della Suburra på Via Urbana 67/69. Denna Osteria som för övrigt är min favoritrestaurang i Rom med hemtrevligt grön-vitrutiga dukar på borden och väggmålningar på de vitkalkade väggarna.
Stannar en natt i Rom innan vi drar vidare till Neapel och Capri. Äter min första buffelmozzarella på en nergången restaurang intill tågstationen. Inte värd att nämnas. Men buffelmozzarellan är däremot alltid värd att nämnas: denna syrliga, välsmakande mozzarella gjord av mjölk från vattenbuffeln. Om det vore möjligt att smaka en bit av himmelen så är jag säker på att den skulle smaka just så här. Öppnar min mun och låter denna delikatess smälta samman med den italienska solen på restaurangens uteservering. Sneglar åt min väninnas håll som verkar njuta lika mycket av denna matskapelse. Promenerar sen ut och bort genom Neapel, bort mot hamnen där vi köper biljetter till färjan, över till Capri. En timma senare är vi framme vid denna mytenomspunna ö där klipporna reser sig som väldiga dinosaurier ur havet, för att blicka ner på oss då vi stiger iland i Marina Grande. Hinner knappt ta ett steg innan vi börjar jagas av olika försäljare till olika båtturer runt ön. De är ihärdiga och förföljer oss genom hamnen genom att leka gissningslekar om var vi kommer ifrån. ”Are you from Russia? Are you from Norway? Come and see the blue grotto.” Nej, vi är varken ryskor eller norskor förklarar jag, innan vi till slut låter oss övertalas av en äldre man som liknar ett sjölejon att ta en båttur ut till blågrottan. Vi hoppar i hans motorbåt och kommer snart fram till grottan som jag i mitt inre föreställt mig som ett romantiskt näste för förälskade par. Vad som istället möter oss är vinande fotoblixtar från turister som far in och ut genom grottan. Väl inne börjar vår guide sjunga ”Oh sole mio”. Kan inte bli mer turistigt tror jag. Ser plastpåsar och en colaflaska flyta förbi vår båt samtidigt som min blick fångas av det vackra ljuset som verkar komma från grottans botten. Efter sextio meter (grottans längd) avslutar vår guide sin solosång och vi återvänder till det öppna havet och vår ö. Tar en buss som kostar tre euro för att komma till Anacapri, som är Capris näst största stad. Drabbas av en Marstrands känsla så fort vi klivit av. Det vill säga en känsla av havskurort och societetsort med stärkande salta bad. Och det visar sig snabbt att de flesta restauranger, butiker och hotell är så där Madonna och Bono-dyra vilket inte alls passar min plånbok just nu. Får inte alls någon genuin känsla av denna plats och vi tar båten till fastlandet bara sex timmar senare. Klockan är runt elva på kvällen när vi återigen anländer i Neapel. Bestämmer oss för att ta en genväg från hamnen till hotellet. Börjar gå längs med dåligt belysta bakgator där sjaskigt klädda män verkar stå i vartenda gathörn. De står där och tittar på oss samtidigt som de verkar upptagna av förhandlingar och någon sorts vara förs från säljare till köpare. Efter en kvarts promenad på dessa dåligt belysta bakgator har jag börjat få en verkligt dålig magkänsla och vänder mig om och ser två unga män ett tiotal meter bakom oss. ”Spring!” ropar jag. Vi börjar småspringa och ur ögonvrån ser jag hur de unga männen snabbar på takten bakom oss och jag börjar tänka på det berömda ordspråket ”Se Neapel och sedan dö”. Då menade man säkert: Se det underbart vackra Neapel med Vesuvio som fond, sen kan du dö. Numera ska man nog ta detta ordspråk bokstavligt eftersom Neapel är en stad styrd av Camorran, det vill säga maffian. Nästan gråtfärdig tänker jag på den underbara buffelmozzarellan under min språngmarsch genom staden. Tänker på hur maffian till och med styr tillverkningen av denna i detta område och hur den numera sägs innehålla det farliga cancerframkallande ämnet dioxin. Allt på grund av att Camorran, som även har kontroll över sophanteringen i området fullständigt skiter i återvinning eller sopstationer. På detta sätt sprids giftiga ämnen ner i jorden och i luften vilket vattenbuffeln i sin tur får i sig genom sitt foder. Och om något så himmelskt gott som deras mozzarella di bufala campana är hotad så är landet verkligen på väg utför.
Rusar in på en pizzeria och ser våra förföljare ta av in på en annan gata. Ägaren till pizzerian upplyser oss om att vi befinner oss några meter från huvudgatan där vårt hotell ligger. Andas ut och tittar först åt vänster och sen åt höger för att se så kusten är klar innan vi promenerar den sista biten på en smal gata, överfull av illaluktande sopor, fram till huvudgatan. Vet att det kommer att dröja innan jag återvänder till Neapel. 
Reser tillbaka till Rom dagen därpå. Checkar in på hotell Alfredo på Via Napoleone 111, 48. Hade först tänkt oss något hotell på Via Marsala, intill Termini, men blev rekommenderade hotell Alfredo av en man som suttit mitt emot oss på tåget från Neapel.
Förstår så fort vi anlänt att det inte är något riktigt hotell, utan mer ett hostel. Betalar endast 60 euro för ett dubbelrum. Parkerar våra kabinväskor vid rumsväggen, tar en snabbdusch för att få bort allt resdamm, och slumrar sen till i sängen, men vaknar snart av ett underligt bräkande ljud.
”Hörde du? Visst lät det som en get.”
”En get i centrala Rom?”
”Näh.”
Jag somnar om och vaknar cirka tjugo minuter senare av samma ljud.
”Bäh, bäh. Bäh.”
Jag reser mig upp och öppnar hotellrumsdörren och där står en get. Darrande av förvåning känner jag getens sträva tunga slicka min hand medan Alfredo, en man i sextioårsåldern tittar ut från sitt lilla kontor vars golv är täckt av halm. På knagglig engelska förklarar han att geten, som förresten heter Marco, är hans husdjur och följer med honom vart han än går.
Jag stammar ett ”That´s really sweet” till svars innan jag stänger dörren igen.
Min väninna sitter nu upp i sängen, skrattar högt och skriker: ”Fellini, Fellini, Fellini. Vi befinner oss inuti en Fellinifilm.”
Fräschar upp oss och bestämmer oss för att gå ut på stan. Tar oss smidigt förbi Marcos sträva tunga och ut i ett stekande hett Rom. Promenerar nerför Via Cavour. Lyfter blicken och ser Colosseum på vänster sida och rakt fram Forum Romanum. Tror att jag varit i Rom ett tjugotal gånger men kan aldrig sluta häpnas över den första glimten av Colosseum. Denna bombastiska ellipsformade ruin av amfiteater, ett arkitektoniskt mästerverk. Man insuper den, andas den. Svänger sen av till höger för att komma fram till Piazza Venezia med det tornande Viktor Emanuel monumentet som romarna även kallar för bröllopstårtan, eller skrivmaskinen eftersom den liknar båda. Passerar Museo Vittoriano som ligger i anslutning till Viktor Emanuel monumentet. Ser enorma affischer hänga på museets väggar som annonserar ut att en Tamara de Lempicka utställning pågår och det kan man ju inte missa. Rom är ju liksom staden för att gå på konstutställningar, antikvariat och förvilla sig bland ruiner.
Min allra första förälskelse i den polska konstnärinnas verk var en affisch av målningen Le Printemps, föreställande två kvinnor som omfamnar varandra. Då, för tjugo år sen, vid anblicken av denna affisch fångades jag av formen på dessa kvinnors gyllene hår: fyrkantig och fascinerande, inspirerad av kubism och art deco. Men det finns inget som ”the real deal”. Att få se hennes originalverk i centrala Rom är att låta sig dränkas i skönhet. En skönhet som bara fortsätter som en förlängning av staden och ut i dess myller av turister som alla är här för att få erövra en liten bit av denna gudom till stad.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar